Jag älskar att hata väckarklockan. Och jag älskar ännu mer att slippa vakna av den. Idag väcktes jag ännu en gång av samtal från Australien. Konstigt att prata så lätt och så vardagligt, med någon från andra sidan jorden. Inga brytningar och superbra mottagning, precis som om han fanns i rummet intill. Och gud vad jag önskar att det va så!

Ikväll smäller det, rejält. Än en gång invarderar kollektivet "violen" (adressen; violstigen, kom att förkortas). Vi har även några nya ansikten att välkomna. Efter ett möte med Matte och Emil på systemet luktar det dock urspårning. Hoppas vi inte skrämmer bort någon!

Nu ska jag städa lite, förfesten lär redan vara igång när jag kommer hem ikväll. Vissa var för törstiga för att vänta till sju-tiden, jag jobbar stängning på jobbet och kommer inte vara färdig fören då.


Jag vet inte, och varför måste jag veta? Får jag trivas med att inte vilja känna? Eller måste jag känna för att kunna veta?




"-...You'll find your place beside the ones you love"