Jag har fått ett lägenhetserbjudande. En tvåa på skallberget. Jag försöker få tag på tjejen som bor där men inget svar. Jag får panik även om det bara gått en halvtimme sen jag fick förfrågan. Pappa intalar mig att hon kanske jobbar, tränar eller något annat som folk ofta gör vid femtiden. Men jag vill ha visning, nu, nu, nu!

Kicken ringde och ville ha sällskap till Williams första besök på fotbollsskolan. Självklart ställer jag upp och stöttar både Kicken och ungen på den stora dagen. Så det är väl kvällens aktivitet.
Kanske borde jag ta med ett av pappas paraply / parasoll? Dom jättarna är menade för regnigt fotbolls-tittande. 
När blev jag föresten så gammal att jag står på sidan, huttrar och fryser under ett paraply? Jag har ju alltid vart den lilla leriga ungen som slirar runt i gjyttje-pölarna på dom misshandlade planerna. Jag känner mig som en förälder...fast utan ett barn.
Usch, jag vill inte bli gammal!