Någonstans under nattens mörkaste timmar började jag drömma konstiga drömmar. Jag drömde om personer jag inte sett på länge, om saker jag inte längre har. Om sånt jag trodde jag glömt, men som alltid kommer finnas kvar. Jag behöver inte känna saknad, bara för att älska att minnas tillbaka. Men efter bara tio minuter i vaket tillstånd har drömmarna redan börjat blekna och jag inser att vardagen håller mig i ett alldeles för hårt grepp för att någonsin vilja reda ut vad drömmarna egentligen betyder...