För ett tag sen så hamnade jag i en, enligt mig, väldigt intressant diskussion med en vän (värt att nämna att hon är mamma). Vi prata om; barn.
Vi prata om livet man ger upp respektive påbörjar när man skaffar dom. Men kanske främst om dom runt omkring, som väljer att (för tillfället) leva sitt liv på annat sätt.

Jag kan ibland känna såhär; 
Det är helt ok för en som valt att skaffa barn att ställa någon frågan; "när ska du ta tag i ditt liv och stadga dig?" eller "är det inte dags för er att skaffa familj snart, det börjar bli dags?".
Men är det verkligen lika ok för en singel (eller bara sambos, utan planer på familj) att fråga; "men va det verkligen så smart med barn? Borde ni inte ha väntat?" eller "herregud, hur kul kan det egentligen vara att ha barn?"
Det är även alltid ok för en mamma att säga; "gud va trevligt med en tacomiddag hos dig, jag tar med ungen." men är det någonsin ok för icke-mamman att säga; "du är välkommen att följa med, men lämna ungen hemma!" ?

Det är ganska känsligt det där. Alla frågor kring barn och uppfostran av dom, är känsligt. Jag är väl medveten om att man inte har någon talan så länge man inte uppfostrat själv. Men att ha en åsikt är inte detsamma som att uttrycka den. 

Jag är inte det man kallar "barn-kär", betyder det då att jag hatar barn? Absolut inte!
Jag minns såväl en person som sa: "..men har du nånsin hört någon gå runt och säga att man är vuxen-kär? Nej precis! Hur kan man då använda uttrycket "barn-kär "?
Barn är individer, precis som vi vuxna. Man måste inte älskar alla barn. Och man måste framförallt inte alltid vilja umgås med dom, så länge man inte väljer att skaffa egna.

Klart är att det är svårt att mötas halvvägs när den ena har barn, familj och ansvar. Medan den andra har fritid, spelrum och bor helt ensam. Ibland ställer jag upp på saker som jag inte känner för, då jag vet att det underlättar situationen avsevärt för den andre.
Men väger den biten upp att jag någon gång ska kunna sätta upp handflatan i vädret och säga; Nej!
Det vet jag inte?

Vi kom ialla fall fram till att så länge man spelar efter sina egna regler, trivs med sitt liv och det sätt man väljer att leva det på. Så ska man inte lägga sig i andras liv och vilka spelregler dom skrivit i sin bok...
Det tyckte jag va bra!