Jag älskar verkligen att spendera tid med mina vänner, de senaste veckorna har det blivit ganska mycket också. Jag tror aldrig att jag på riktigt uppskattat alla våra stunder, så mycket som just nu. Riktigt och rätt!

Men ju mer tid jag spenderar med dom som jag verkligen vill ha i mitt liv. Ju synligare och mer betydelsefull blir den gräns till dom jag utesluter.
Jag har inga bekanta, kompisar eller riktiga vänner, som jag egentligen inte vill umgås med. Däremot finns det, runt omkring alla människor, dom man tycker visar för lite intresse för att skapa en relation med.

Dessa människor är ofta dom man har den mest komplicerade kontakten med. Det brukar alltid vara så att man uppfattar situationen på så olika sätt. Den ständiga kampen om vem som hört av sig mest, vem som senast tackade nej till en träff eller vem som alltid har mest att berätta om sig själv utspelar sig ständigt och vad vinner man egentligen på det?
Det är ett falskt jävla tidsfördriv med personer som träffas för att de för tillfället inte tillbringar sin tid med det de verkligen vill, om ni frågar mig.

Jag är glad att jag har mina vänner. Jag anser att äkta vänner inte alltid måste vara dom som talar om när man gör fel, eller som alltid är "100% lojala", det kan också va de som finns där när man har gjort misstagen, som lyssnar och förstår utan att dömma för hårt, eller som förlåter när man valt fel väg att gå, som hjälper dig upp när det är för svårt att stå. (haha! Vilket härlig rap-rim. Passa dig Ken Ring!)

Hur som helst..
Jag känner inte behovet av att lita på att mina vänner inte avslöjar mina hemligheter eller att jag hela tiden måste föreläsa om innebörden av äkta vänskap. 
Jag är bara oerhört tacksam att kunna lita på att dom alltid ställer upp, ovillkorligt. Och att dom aldrig skulle äventyra våran vänskap med skitsnack, falskhet och svek.
Vi har vuxit upp!

Det behöver inte vara logiskt, det behöver bara vara vänskap!
Känner du så för dina vänner?