Jag "följer" fyra bloggar. Två kända bloggare och två nära kompisar. De kända för mig, men (kanske?) okända för omvärlden är Christines blogg och Lindas blogg.
De kända bloggarna som jag faktiskt följer är Kenzas och Tyra Sjöstedt. Jag kan inte förklara varför, men jag tycker deras bloggar är ganska roliga att läsa även när man inte känner dom.

Hur som helst skummar jag ofta bara igenom inläggen, tittar mest på bilder och det har mer blivit någon form av att jag vill hålla "mig uppdaterad".
Men ibland; ibland hittar man texter, inlägg, förklaringar och mening som tilltalar en så sjukt mycket. Inte bara i bloggarnas värld såklart, men vid just detta tillfälle så hittade jag det på Lindas blogg och kände för att kopiera in den i min egen. Linda har i sin tur hittat den på någon blogg hon följer. 
Så tack Linda, och ursäkta härm-ape-beteendet. Men den va ju så bra!
Ni andra: Läs.

"Före fanns ingen tanke på att vara sann mot mig själv. Jag hade fullt upp med att hålla mitt ständigt arbetande huvud ovanför vattenytan, likt en and som glider fram på vattnet men under ytan paddlar frenetiskt för att inte sjunka. Om jag hade känt efter hade jag känt sorg. Så jag kände inte efter. Trasiga relationer, oönskade beteenden, obehagliga stämningar, avsaknad av meningsfullhet, brist på respekt – det bara snurrar i huvudet när jag tänker på vad jag använde mina stora skygglappar för att inte se runt omkring mig. Idag förstår jag att jag inte klev in i mitt eget liv och tog ansvar för hur det såg ut, jag bara la ansvaret på alla andra och trodde att jag inte kunde påverka någonting. Nu när jag överlevt två gånger känns det som att det är min skyldighet att ta vara på varje dag, och jag skulle inte kunna leva utan att vara just sann mot mig själv.

Vad är det du går runt och låtsas? Den frågan ställdes till mig av en klok människa och den sköt som en pil rakt in i hjärtat. Vad var det jag gick runt och låtsades? Att jag trivdes på jobbet? Att jag gillade våra jultraditioner? Att jag fick mina behov mötta i mina relationer? Att jag kände mig respektfullt behandlad av mina nära? Att det var okej att min väninna utnyttjade mig och mitt stora hjärta fastän jag aldrig fick någonting tillbaka? Att jag var okej med att inte få mina drömmar förverkligade? Att jag hade sörjt färdigt min pappa som dog när jag var 9 år?

Så nu frågar jag dig, fina du, vad är det DU går runt och låtsas i ditt liv? Vilken påstådd sanning har du tutat i dig själv för att livet ska bli lite enklare? Eftersom du vet med dig att om du blir sann mot dig själv blir det svårt att andas?

Att vara sann mot sig själv, så som jag definierar det, handlar om att våga vara ärlig mot sig själv. Att faktiskt våga se sådant som gör ont, för att kunna göra någonting åt det. Att också se din egen del, och ta ansvar för den. Att erkänna för sig själv (och andra) vad som skaver i livet, vad vi längtar efter, vad vi saknar, vad vi vill ha mer av eller mindre av och ge sig själv utrymme att, om det är möjligt, be om eller på egen hand skaffa det."





Ibland är det sjukt att texter man själv inte lever upp till kan tilltala en så mycket. Eller är det just därför? För att en text om just det man önskar att man va bättre på, träffar där man är som allra svagast?