Jag å Kicken har en jättemysig kväll. Vi kollade på Breaking Dawn som vi redan sett på bio båda två, men den är ju så sinnessjukt bra så klart man måste se den igen (och igen). Kan knappt vänta till nästa film kommer ut!

Annars har vi ätit, unnat oss godis, pratat mycket och även hunnit med en hel del SATC. Jag älskar våra kvällar, dom har ju (tyvärr) blivit betydligt färre sen Kicken skaffa sig en inneboende i form av lillebrorsan. Så nu för tiden blir det mest ohängda tillfällen under lördagkvällarnas uppladdningstimmar som vi får chans att hänga ordentligt, om vi inte pratar i telen eller hänger några timmar efter mitt jobb iof. Men vi är så vana att hänga mycket efter alla dessa år så ett par gånger i veckan är på nått vis lite för vår del.

Men vi behöver vår tid tillsammans, det är då vi pratar om sånt vi inte säger till andra. Inte hemligheter direkt, men privata saker som man inte diskuterar med vem som helst, många meningar startar med: "är det normalt att..", "är jag konstig som....", "kommer vi nånsin att....", "borde jag känna såhär.." och det finns inget som är för privat för att prata om. Jag önskar verkligen att alla har en sån vän. Någon man delar allt med, även dom känslor man tror att man är ensam om att känna.

Vi är så himla olika va gäller många saker. Vi har olika åsikter, intressen, rutiner, värderingar och principer. Ändå är vi på många sätt så lika, eller kanske mer beskrivande så har vi ett speciellt band till varandra.
Vi kommunicerar med blickar, har exakt samma humor (vi drar många skämt alldeles för långt och kan skratta i timmar åt en rolig grimars eller en patetisk fb-status). Vi tänker många gånger på samma saker exakt samtidigt, vi kan ligga tysta i timmar eller prata i munnen på varann med en uthållighet som få kan utmana. Vi blir arga och visar det, bråkar och skriker för att få vår vilja fram men viker sig precis när den andre personen nått sin bristningsgräns. Vi erkänner vår kärlek med smöriga ord ca 1 gång/ månad 01.40 efter för många glas på Blue Moons rökterass, vi stöttar varann i den röriga känslostorm som drabbar alla ibland. Vi kan missförstå men försöker oftast reda ut. Det finns ofta en förståelse mellan oss även om man inte alla gånger tar hänsyn till den.

Vi är som syskon på många sätt, och ja visst är det en relation som växt fram pga de otaliga timmar vi spenderat ihop de senaste 14 åren, inte alltid helt frivilligt (från början under tvång från lärarna på skallbergsskolan).

Men tiden har sprungit förbi för fort och helt plöstligt är vi 24 år. Tre skolor (+ ytterligare 6 år) senare och 14 år in i vänskapen, på helt olika ställen i livet står vi fortfarande varandra riktigt nära.

Jag tror att man ibland kan skapa band så starkt att de kan rasera murar, men det betyder inte att man har behovet av att ständigt testa om det håller...