När jag va liten var jag ganska frågvis. Jag frågade mycket, undrade och tyckte. Jag satt konstant med handen uppräckt i skolbänken och ifrågasatte nödvändigheten i övningar på fotbollsplanen.
Mamma å pappa fick även dom sin beskärda del av funderingar, frågor följda av lika många "men varför då?"

Jag vet att jag av någon konstig (men bra anledning) en gång frågade pappa: "pappa, vem äter du lunch med på jobbet?" (pappa jobbade då och nu som elektriker på ABB och springer dagarna långa runt i enorma byggnader och fixar el åt massa människor) han svara att han satt och åt helt själv varje dag, i elektrikernas lilla krypin framför tv:n med sin matlåda.
Jag minns att det värkte i mitt 10-åriga lilla hjärta. Hur kunde de andra låta honom sitta alldeles ensam? Min värsta mardröm i den åldern var ju att sitta själv i matsalen och äta. HELT ENSAM!
Jag frågade, mitt ständiga: "men varför då pappa?". Hans svar var helt enkelt att han ville det, det va den bästa tiden på dagen att få sitta själv å (förutom tv:n) omges av total tystnad, att han träffa så mycket folk om dagarna att hans timme ifred nästan var helig.
Även om jag inte förstod honom (hur kunde någon VILJA sitta ensam??) så slutade jag tjata..

Det är först nu 14 år senare som jag VERKLIGEN förstår honom. Att sitta och äta själv i ett tyst lunchrum kan va den skönaste tiden på dagen och framförallt förstår jag hur han kunde välja det framför gemenskapen över en kopp kaffe. Träffar man folk precis hela dagarna behöver man få lite andrum i form av tystnad å lugn och ro.
Men i min 10- åriga värld fanns inga sånna tankar, istället bara en bild av att 'ensamhet' aldrig var själv vald.

Men nu vid 24 års ålder: fyyfaaan vad skönt det är att vara själv.
När jag i snitt jobbar 6,5 dag i veckan så orkar jag knappt umgås med folk på min fritid. Jag väljer alltså att vara själv mer än på bara lunchrasten.. Men idag är det aldrig med värk i hjärtat jag väljer ensamheten före gemenskapen. Det är ren överlevnad! Jag klarar inte FÖR mycket social umgänge.
Jag är helt enkelt min pappa upp i dan' ;)