Varför kan inte en begåvad människa skriva en romantisk historia, göra ett genialt manus fyllt med massa romantiskt trams. Rätt ord vid rätt tillfälle, bakgrundsmusik under kyssar å hångel, mysiga dejter på caféer, en fin solnedgång kanske.
(Ett måste är såklart de små ihopklippta glimtar på allt underbart vi gjort ihop.)

Och när sen alla bitar plötsligt faller på plats byts orden ut mot ivriga, obeskrivbart lyckliga och djupa blickar.

När allt detta är gjort kan författaren gärna ge detta manus till en kille som helst ska vara en exakt kopia av Channing Tatumn.
Den utvaldes uppgift är såklart att rikta all denna magi och äkta kärlek mot mig, ta mig med storm och få tiden att stanna av. Helst helt och hållet.
Är detta verkligen för mycket begärt?