Igår promenerade jag i rocklunda skogen. Den är så nära men det sista halvåret har den ändå varit så långt bort. Det är liksom lite mitt och Donnas ställe. Vi gick alltid där, sprang och lekte. Hon va lös, på egna äventyr men ändå med ett öga på mig, och jag ett på henne. Jag undrar hur många mil vi gått där? 

Där har hon även ( helt olovligt!) jagat rådjur, andra hundar, harar och även satt efter hästar otaliga gånger, dessa gånger ska tilläggas att en donation till scan inte var långt borta.

 

Skämt å sido, ett halvår senare är det ju en hanterlig känsla och vetenskap att hon inte längre är med oss. Men det går fortfarande inte en dag utan att tanken på henne sveper förbi, stannar kvar, eller ibland till å med slår mig som en käftsmäll fortfarande. Jag förväntar mig ofta att se hennes söt lilla huvud på sne med nyfiken blick titta mot mig från bilen när jag kommer ut ur affären, eller komma skjuten som ur en kanon från en sido-stig när man går promenad. Jag saknar till å med att vakna av två baktassar som råkar ta spjärn mot mitt ansiktet på morgonen när det var dags att sträcka på sig.